blondinbloggarn

1) Alla människor har någon gång generaliserat en grupp, till och med jag och du. I Sverige blir en grupp människor mer generaliserade än andra, nämligen invandrare. Tror du att alla invandrarfamiljer har samma inställning till att lära sig det svenska språket etc. som familjen Irandoust?

Rent spontant är svaret nej. Viljan att lära sig ett nytt främmande språk som kanske inte alls är besläktat med hemspråket blir inte naturligt för många familjer. Det finns många faktorer som spelar in. Invandrarfamiljer måste lägga ner mycket tid för att behärska språket. Familjer som kommer hit utan några bekanta har fullt upp med att hitta bostad, få barnen att trivas, bygga relationer med människor som pratar samma språk och ”lever” samma kultur och försöka att antingen söka jobb som kan vara lämpade eller söka olika bidrag, exempelvis socialbidrag, för att överleva.

Allting börjar hos individen själv och i ett litet större perspektiv hos familjen. Inställningen är av otrolig vikt. Om föräldrarna är positiva till att lära sig det nya språket och försöker att bara prata svenska med sina barn kan de lära av varandra. Då och då kommer antingen föräldrarna eller barnen säga något som låter heltokigt och man kan rätta varandra och skratta åt det efteråt, och lära sig av misstaget. Barnen blir påverkade och tar in föräldrarnas positiva inställning till att lära sig och kommer att vilja lära sig språket, vilket kommer resultera i att de lär sig språket. Kanske blir det till och med en tävling mot föräldrarna om vem som kan svenska bäst…

Situationen blir annorlunda beroende på hur invandrarna, eller om vi så vill utvandrarna, kommer hit. Är de mer eller mindre tvingade på grund av den politiska ledningen i landet eller andra oroligheter som tvingar familjen att lämna sitt hemland. Eller, finns det en önskan att flytta till just Sverige för att de har hört att det är ett tryggt land och ”värnar” om befolkningen, fattig som rik. Det vanligaste är kanske en mix, det är oroligt i landet och man vill då flytta till ett land där man vet att det fungerar bra och ingen lämnas utanför. För det tycker jag, ingen lämnas utanför. Det är inte bara min åsikt utan väldigt många andra också. Det märks tydligt eftersom vi får många som vill invandra till just Sverige, det finns trots allt över 150 länder i världen, så många att vi måste neka en hel del. Vissa hävdar att det är dåligt att neka människor en ”entrébiljett” till det svenska samhället och allt vad det innebär.  I mina ögon är det ett bra bevis på att Sverige är ett väldigt attraktivt land att bo i och många vill komma hit. Sett ur Sveriges ögon är det positivt, det går alltså att göra ett urval och ta in välutbildade och neka människor som har brottsbakgrund eller en ”oviss” framtid. Med en oviss framtid menar jag personer som ännu inte tagit tag i sina liv och inte är utbildade och inte har någon vidare arbetslivserfarenhet.

Viljan beror även på miljön som utvandrarna eller invandrarna vistas i Sverige. Det är självklart lättare att lära sig ett nytt språk och kulturen om man vistas i en miljö där bara svenska talas. Det är viktigt att blanda svenskar med invandrare för att lära av varandra! Man lära så otroligt mycket av varandra, både om kulturen och om språket som är så viktigt Ta ett dagis, där är det livsviktigt att barnen lär sig svenska från början och förstår meningars betydelse. Är det ett dagis med många invandrare grupperar barnen sig med andra som pratar samma språk och de känner sig bekväma med sitt hemspråk. Naturligt! Senare när grundskolan och arbetslivet börjar blir det däremot jobbigt och det blir svårt att hänga med. Pratar man däremot bara svenska på dagiset blir det jobbigt i början och man känner sig främmande till språket. Naturligt! Skillnaden blir; senare i grundskolan och arbetslivet, och livet överhuvudtaget kommer svenskan bli lättare och man kan hänga med precis lika bra som dem som lärt sig svenska från början.

2) I boken får man reda på att Panthea gång på gång bjuder hem svenska bekanta för att passa in och lära sig hur svenskar gör och vad de har för traditioner. Om man tittar på dagens samhälle med tanke på att det är så pass segregerat som det är. Tror du att de som invandrar till Sverige känner sig som invandrare eller som utvandrare med tanke på det mångkulturella samhälle som vi lever i?

Pantheas initiativ är något som alla borde ta efter, att lära av varandra. Det är inte bara invandrare som ska bjuda hem svenskar utan även svenskar som ska bjuda hem invandrare. Återigen finns det mycket att lära om seder, traditioner, kulturer och kanske främst språket. De som utvandrar från sitt land och kommer till Sverige känner sig som invandrare till en början. Vissa stannar där och ser sig själva som invandrare under hela livet medan andra fortsätter framåt och ser sig som utvandrare eller till och med svenskar efter en tid. Mycket beror på personen själv och hur man gör och uppfattar saker och ting. Firar man de svenska högtiderna. Har man ett jobb. Umgås man med svenskar utanför sin arbetsplats eller skolmiljö.

De som ser sig själva som invandrare efter att ha bott här några år beror mestadels på deras egen inställning. ”Invandrarna” ser sig som offer. Ett offer tycker synd om sig själv, ett offer skyller ifrån sig, ett offer slutar ta ansvar och ett offer är inget att sträva mot! Några exempel på offerbeteende är till exempel; ”vi kan inte få de jobb som vi borde ha.” Lösning? Ta en kompletterande utbildning i Sverige som bevisar att man har den kunskap som krävs.  I värsta fall, byt namn för att inte inte få komma på intervju på grund av sitt namn.  (Det är inget positivt att det är av vikt vilket efternamn man har men det här är bara en rå, hård lösning.)”Vi bor i ett invandrartätt område och det går inte att få boende där vi gärna skulle vilja bo”. Lösning?  Till att börja med krävs ett jobb med tillräckligt hög inkomst för att den nya hyresvärden vet att hyran kommer betalas i tid. Det gäller hyreslägenhet. Ett andra alternativ är att köpa en bostadsrätt eller villa, och då spelar det ingen roll vad man heter utan då är det pengar som gäller. Om det visar sig att just i detta område är det svårt att få bostad med invandrarnamn kan man byta namn. Vilket självklart inte ska behövas Ett annat alternativ kan vara att sätta bostaden på en bekant som har ett svenskt namn och som litar på personen det gäller.

En annan faktor är negativa erfarenheter som ”invandraren” samlar på sig vilket leder till en skeptisk person och som kommer att se sig som utanför i samhället. Det är erfarenheter som till exempel gång på gång sökt jobb och det har visat sig efteråt att personen som fick jobbet var mindre kvalificerad men hade något annat, ett svenskt namn.

På grund av segregerade bostadsområden bildas grupper som vill se sig själva som invandrare. De känner en samhörighet inom gruppen och vill inte ”blanda” sig med svenskar. Inte bra! Vi ska lära av varandra och det gör vi definitivt inte genom att dela upp oss och se ”de andra” som något man gärna inte bekantar sig med.

1) Familjen Irandoust kommer till Sverige och kunskapen som föräldrarna sitter på tas inte tillvara av det svenska samhället. Utanförskapet märks tydligt redan i inledningen. Pappa Amir jobbar i en videobutik men är språkvetare eller poet då han pratar om språkinlärningsprocesser och basspråk. Mamma Panthea är kärnfysiker men jobbar som dagisskötare. Bahar är den äldre av de två syskonen och Shervin följer ofta Bahars beslut och väljer samma väg som sin storasyster.  Familjen, främst Panthea, anstränger sig kraftigt för att anpassa sig till den svenska kulturen, alla normer och all dess innebörd. Vilket blir till hennes nackdel då hon analyserar allting, som till exempel varför en person sa tack istället för tack så mycket. Det är lättare för barnen att smälta in i samhället och bli ”svenska-fierade”, dels för att de är unga och lär sig fortare(i skolan) men även för att barnen vistas mer med svenskar och måste lära sig språket för att skaffa sig vänner och förstå vad lärarna pratar om.  Vid alla möjligheter som ges bjuder Panthea in lärare, kollegor, föräldrar från dagiset och alla som hon tror kan hjälpa henne att bli bättre på svenska språket och kulturen. Hon reagerar starkt när ingen bjuder tillbaka och tycker det är oförskämt. Inte så konstigt eftersom familjen Irandoust har korsförhör med alla som kommer hem till dem och frågar om alla tolkningar som finns hos vanliga svenssons. Varför firas jul? Varför finns det en tomte? Hur firar ni midsommar? Och så vidare.

Fokusen kring hela boken handlar om just kulturkrockar; Ett exempel är när Bahar går i högstadiet och självklart vill gå på discot som skolan anordnar. Föräldrarna tycker det är helt fel och påstår att diskotek inte är för barn, det var minsann inget som de gick på när de var små. (Samhället ändras faktiskt och vi gör inte samma saker som gjordes för trettio år sen, det kallas för utveckling!) En konflikt uppstår mellan dottern och föräldrarna, något som inträffar i alla familjer under tonåren. Efter mycket om och men får Bahar gå med sin kompis Lina men väl på discot är det tråkigt och det är de äldre killarna som är intressanta. Efteråt tycker både Bahar och Lina att det var alldeles för mycket planering för endast några timmar en kväll. Det var dessutom inget roligt disco.

Som de flesta andra böcker är det svårt att hålla sig ifrån kärleken. Några år senare blir Bahar tillsammans med en svensk kille som heter Markus. Han var inte snygg, varken charmig eller rolig. Han visade heller inget intresse för Bahar. Därför var han intressant, han stack ut från mängden och var inte den som frågade om en fika vid första träffen. Efter ett förhållande i över ett halvår får Markus träffa Bahars föräldrar och vice versa. Felet som båda gör är att de spelar någon de egentligen inte är och kanske inte ens vill vara, utan bara någon som de tror att föräldrarna kommer att tycka om. Ett skådespeleri som utövas inför den andra familjen för att få bekräftelse på en identitet som inte är en själv. Markus läser på om iransk historia och några stora författare för att imponera på hennes föräldrar. Bahar anstränger sig för att prata den renaste svenska hon kan och slänger ur sig att hon vill bli advokat när hon blir stor. Speciellt ungdomar behöver ständig bekräftelse och det speglas tydligt. Bekräftelsen behöver inte vara ärlig, alltså att få bekräftelse för något som kännetecknar personen utan det kan vara för falska saker, som i detta sammanhang.

Det finns ingen sammanhängande handlig utan det är olika scener och situationer som utspelar sig i varje kapitel. Boken kan jämföras med tv serier som The Simpsons där varje avsnitt handlar om något nytt. Kapitlen är korta och berättandet är rakt på sak. Med ett berättande rakt på sak menar jag mindre detaljrikt och en handling som snabbare förs framåt.

Själva titeln på boken undrade jag hur Bakhtiari, författaren, kom fram till och fann svaret i en recension från SD(alltså Svenska Dagbladet och inte Sverige Demokraterna). Titeln ska läsas som ett svar på den förväntade frågan ”är detta en invandrarroman?” Kalla det vad fan du vill.

Något som jag reagerade på var stavningen genom hela boken. Efter ett tag insåg jag att författaren skrev ut hur dialekterna låter. Både den skånska knepiga dialekten och den iranska som familjen Irandoust pratade.

2) Har författaren själv varit med om alla scenarion som utspelar sig? Boken visar på ett bra djup och eftersom författaren själv är invandrare(åtminstone uppvuxen i en invandrarfamilj) är antagligen en del av boken personliga erfarenheter. Författaren har haft sin första gång hon bjöd hem pojkvännen och kanske har det som händer i boken hänt henne?

Känner författaren sig utanför i ett perspektiv som vi och dom och försöker hon förmedla utanförskapet?  Det är inte alltid lätt att ha ett efternamn med invandrarbakgrund, inte minst vid olika jobbansökan. Boken handlar mycket om vi och dom, om utanförskapet som säkerligen många känner av.