Kalla det vad fan du vill
1) Familjen Irandoust kommer till Sverige och kunskapen som föräldrarna sitter på tas inte tillvara av det svenska samhället. Utanförskapet märks tydligt redan i inledningen. Pappa Amir jobbar i en videobutik men är språkvetare eller poet då han pratar om språkinlärningsprocesser och basspråk. Mamma Panthea är kärnfysiker men jobbar som dagisskötare. Bahar är den äldre av de två syskonen och Shervin följer ofta Bahars beslut och väljer samma väg som sin storasyster. Familjen, främst Panthea, anstränger sig kraftigt för att anpassa sig till den svenska kulturen, alla normer och all dess innebörd. Vilket blir till hennes nackdel då hon analyserar allting, som till exempel varför en person sa tack istället för tack så mycket. Det är lättare för barnen att smälta in i samhället och bli ”svenska-fierade”, dels för att de är unga och lär sig fortare(i skolan) men även för att barnen vistas mer med svenskar och måste lära sig språket för att skaffa sig vänner och förstå vad lärarna pratar om. Vid alla möjligheter som ges bjuder Panthea in lärare, kollegor, föräldrar från dagiset och alla som hon tror kan hjälpa henne att bli bättre på svenska språket och kulturen. Hon reagerar starkt när ingen bjuder tillbaka och tycker det är oförskämt. Inte så konstigt eftersom familjen Irandoust har korsförhör med alla som kommer hem till dem och frågar om alla tolkningar som finns hos vanliga svenssons. Varför firas jul? Varför finns det en tomte? Hur firar ni midsommar? Och så vidare.
Fokusen kring hela boken handlar om just kulturkrockar; Ett exempel är när Bahar går i högstadiet och självklart vill gå på discot som skolan anordnar. Föräldrarna tycker det är helt fel och påstår att diskotek inte är för barn, det var minsann inget som de gick på när de var små. (Samhället ändras faktiskt och vi gör inte samma saker som gjordes för trettio år sen, det kallas för utveckling!) En konflikt uppstår mellan dottern och föräldrarna, något som inträffar i alla familjer under tonåren. Efter mycket om och men får Bahar gå med sin kompis Lina men väl på discot är det tråkigt och det är de äldre killarna som är intressanta. Efteråt tycker både Bahar och Lina att det var alldeles för mycket planering för endast några timmar en kväll. Det var dessutom inget roligt disco.
Som de flesta andra böcker är det svårt att hålla sig ifrån kärleken. Några år senare blir Bahar tillsammans med en svensk kille som heter Markus. Han var inte snygg, varken charmig eller rolig. Han visade heller inget intresse för Bahar. Därför var han intressant, han stack ut från mängden och var inte den som frågade om en fika vid första träffen. Efter ett förhållande i över ett halvår får Markus träffa Bahars föräldrar och vice versa. Felet som båda gör är att de spelar någon de egentligen inte är och kanske inte ens vill vara, utan bara någon som de tror att föräldrarna kommer att tycka om. Ett skådespeleri som utövas inför den andra familjen för att få bekräftelse på en identitet som inte är en själv. Markus läser på om iransk historia och några stora författare för att imponera på hennes föräldrar. Bahar anstränger sig för att prata den renaste svenska hon kan och slänger ur sig att hon vill bli advokat när hon blir stor. Speciellt ungdomar behöver ständig bekräftelse och det speglas tydligt. Bekräftelsen behöver inte vara ärlig, alltså att få bekräftelse för något som kännetecknar personen utan det kan vara för falska saker, som i detta sammanhang.
Det finns ingen sammanhängande handlig utan det är olika scener och situationer som utspelar sig i varje kapitel. Boken kan jämföras med tv serier som The Simpsons där varje avsnitt handlar om något nytt. Kapitlen är korta och berättandet är rakt på sak. Med ett berättande rakt på sak menar jag mindre detaljrikt och en handling som snabbare förs framåt.
Själva titeln på boken undrade jag hur Bakhtiari, författaren, kom fram till och fann svaret i en recension från SD(alltså Svenska Dagbladet och inte Sverige Demokraterna). Titeln ska läsas som ett svar på den förväntade frågan ”är detta en invandrarroman?” Kalla det vad fan du vill.
Något som jag reagerade på var stavningen genom hela boken. Efter ett tag insåg jag att författaren skrev ut hur dialekterna låter. Både den skånska knepiga dialekten och den iranska som familjen Irandoust pratade.
2) Har författaren själv varit med om alla scenarion som utspelar sig? Boken visar på ett bra djup och eftersom författaren själv är invandrare(åtminstone uppvuxen i en invandrarfamilj) är antagligen en del av boken personliga erfarenheter. Författaren har haft sin första gång hon bjöd hem pojkvännen och kanske har det som händer i boken hänt henne?
Känner författaren sig utanför i ett perspektiv som vi och dom och försöker hon förmedla utanförskapet? Det är inte alltid lätt att ha ett efternamn med invandrarbakgrund, inte minst vid olika jobbansökan. Boken handlar mycket om vi och dom, om utanförskapet som säkerligen många känner av.
