blondinbloggarn

Kalla det vad fan du vill – Analys

Handlingen:

Boken handlar om Irandoust, en iransk familj som invandrar till Sverige och lär sig under resans gång alla normer och traditioner som finns. Varje kapitel berättar om något nytt och boken är mer uppbyggd kring händelser och är inte alltid sammanhängande från kapitel till kapitel. Den inre handlingen handlar om den iranska familjen och den yttre handlar om alla runtomkring dem. Handlingen varar någonstans kring tio år. I början möter vi tonåringen Bahar som går i högstadiet och senare en ung kvinna som är dryga 20 år.

Handlingen är ytterst trolig men antagligen är inte allt hennes egna erfarenheter. Boken bygger antagligen på hennes erfarenheter fast redigerade för att bli roligare och några viktiga smådetaljer som smyger fram plus påhittade situationer. De påhittade skulle mycket väl skulle kunna vara sanna, och antagligen även förekommit flera gånger för andra familjer. Det finns flera exempel som visar på trovärdighet kring handlingen. Bahar går i högstadiet och vill gå på discot som skolan arrangerar. Till en början blir hon nekad men efter övertalning får hon till slut gå. Det händer inte bara invandrare utan föräldrar överlag är rädda om sina barn och vill gärna inte ta några onödiga risker, som de skulle kalla det.

Ett annat exempel är när Amir ringer till Bertil och vill hedra honom genom att hämta honom och be honom att äta middag med Irandoust. Generellt bland svenskar ser vi inte upp till den äldre generationen på samma sätt som utländska familjer gör. Vi ser det som en förgången generation med ett bäst före datum som gått ut medan invandrare ser de som en antikvitet som måste tas väl hand om. Min egen farmor säger själv att i nio fall av tio är det invandrare som reser sig upp för att ge henne sin sittplats. Något att ta efter! Handlingen känns inte symbolisk eftersom det är så uppenbart att den tar upp utanförskapet och invandrarna i det svenska samhället. Det enda jag ser som skulle kunna vara symboliskt är att visa att det går att ha ett förhållande mellan olika kulturer. Marcus och Bahar klarar av att vara tillsammans i flera år och kanske hade en fortsättning på denna bok beskrivit deras giftermål.

Personerna:

Huvudpersonerna som får mest ”rampljus” i boken är självklart familjen Irandoust. Efter familjen är det pojkvännen Markus som får mest uppmärksamhet och efter honom kommer resten. Vi stöter även på andra personer än familjen i boken. Det är människor som de stöter ihop med under tiden eller släktingar i Iran som framförallt Amir ”håller kontakten” med via avlägsna telefonsamtal.

Min uppfattning är dock att Shervin, den äldre brodern, fick minst uppmärksamhet av familjen. Det händer inte mycket intressant kring honom vilket gör det ointressant att beskriva honom omfattande. Bahar, dottern i familjen, är den viktigaste personen i boken. Hon är en väldigt viljestark tjej som vill få igenom sin åsikt. Ingen besserwisser utan det är i rätt sammanhang hon tar strid. Hon utvecklas senare i boken till en självständig kvinna. Det tydligaste exemplet är när hon bestämmer sig som vuxen för att bli muslim och bära slöja. Hon har inte blivit frälst av islam utan istället vill hon bara visa sina föräldrar att hon gör som hon vill. Bahar är tuff och vågar och vill umgås med svenskar. Det gör att hon lär sig svenskan och kulturen mycket snabbare än mamma och pappa. Hon är den som får ringa till myndigheter och teckna telefonabonnemang.

Oavsett vilket land eller språk man vill lära sig mer om är den absolut snabbaste vägen till framgång att umgås med människor som pratar det språket som modersmål. Man lär sig rätt från början och man vill lära sig ännu snabbare för att kunna förstå bättre och kunna delta i diskussioner. Mamma Panthea anstränger sig alldeles för mycket vilket gör det hela till en enda stor soppa. Allting behöver faktiskt inte ifrågasättas! Som till exempel varför mannen bakom disken bara sa tack och inte tack så mycket. Pappa Amir är en konservativ man som tycker ”vad far säger är alltid rätt” . Även om vi inte hör honom säga det i boken speglas det väldigt tydligt i hur han beter sig mot sina barn.

Det sker ingen större utveckling kring barnen förutom att de blir vuxna. Föräldrarna gör heller inte de någon kometkarriär inom arbetsbranschen utan mamman börjar och slutar som dagisskötare och pappan börjar som pizzabagare och slutar som taxichaufför. På ett stadium har de ändå utvecklats markant. Att kunna ”smälta” in i det svenska samhället, de har blivit ”svenskafierade”. Deras värld har blivit så mycket rikare med en till kultur som de lever efter och det händer alla. Ett förhållande, ett nytt land eller ett nytt jobb kräver alla de anpassning efter kulturen och vissa outtalade normer som finns.

Miljön:

Handlingen utspelar sig hemma hos familjen Irandoust, hemma hos Markus familj eller på andra platser utomhus.  Familjen Irandoust hem är välfyllt sett ur deras ögon men övermöblerat från en annans. Lite som hos äldre människor, de fyller väggar med tavlor, de fyller golv med möbler och bord med mat. Så fort besök väntas fyller de på matförrådet. Inom deras kultur ses det som en ära att ta emot gäster och de måste behandlas därefter. Det de själva är mest stolta över, eller det som framkommer oftast i boken åtminstone är pistaschnötterna som de gärna bjuder på. I deras familj och förmodligen för de flesta med samma kulturbakgrund anses det vara oförskämt att inte äta när man blir bjuden.

Miljön beskrivs inte detaljrikt utan handlingen tar den större delen av vikten. Det är inte viktigt om det sitter tre eller fyra tavlor på en vägg utan det är viktigt om Markus äter några nötter eller inte. Även i detta fall är miljön trovärdig. Författaren verkar vara trovärdig igenom hela boken och hon har antagligen tagit små godbitar från olika kompisar och komponerat ihop till deras lägenhet, Markus lägenhet och miljön runtomkring. En hypotes är att hon har lånat vissa detaljer från sitt minne och skapat resten själv i sin fantasi. I sådana fall har fantasin inte flödat iväg och beskrivit något orimligt.

Samhället:

Boken rätt igenom tror jag speglar författarens samhälle i första hand. Inte bara berättarens samhälle utan även hennes tankar och åsikter. Genom att skriva boken vill hon förmedla en känsla som ska leda till handling. Författaren vill väcka främst politikers uppmärksamhet och sätta de under press för att faktiskt förändra skillnaden som finns mellan svensk och invandrare. För att spegla läsarens asmhälle krävs det att man har upplevt samma situation vilket utesluter alla svenskar. Även jag som inte upplevt dessa situationer kan ändå sätta mig in i deras situation och hur jobbigt det faktiskt kan vara. Hon har haft en avsikt med att skriva boken, som jag återkommer med längre ned. För att denna avsikt ska bli trovärdig och få publicitet krävs det att man är realistisk och inte överdriver samhället allt för mycket. Då blir det istället något som inte tas på lika stort allvar som en trovärdig bok. Genomslagskraften blir mycket starkare med en bok som är trovärdig!

Språket:

Språket i boken är varierat och jag märker inte av en överdriven ordupprepning. Vissa stycken hoppar jag dock helt över, det är alldeles för jobbigt och det finns inget sammanhang alls. Jag pratar om alla gånger Moses börjar babbla på. Han pratar på en egen dialekt på engelskan vilket gör det omöjligt att förstå vad han säger. Författaren skriver ut den skånska och iranska dialekten som gör att boken blir krånglig att läsa.  Genom att skriva ut dialekten kan vi läsa hur det låter. Accepterat hade varit att ta med dialekterna i en ljudbok. I en vanlig bok blir det bara för mycket. Meningsbyggnaden blir därför jobbig och det krävs ansträngning för att förstå vad som sägs i sammanhanget. Inte nog med att det blir ansträngande för läsaren så tappar jag fokus från budskapet och respekten för författaren. Fokusen förflyttas från att förstå själva budskapet till att bara kunna förstå vad de pratar om. Det är inte så att dialekten underlättar för exempelvis en från Skåne som pratar med den dialekten utan det blir krångligt för alla.

Kapitlen är korta och har ofta inte något sammanhang med nästa kapitel. Läsaren slungas in i en ny händelse i varje kapitel. Boken kan jämföras med en serie.  Stilimitation tror jag inte förekommer för det är ett väldigt unikt sätt att skriva på. Formen är väldigt fri och författaren håller inte inne på några ord. Svordomar används flera gånger och författaren anstränger sig inte för att skriva ett så ”korrekt” språk som möjligt utan det centrala är att förmedla ett budskap till läsaren.

Författaren:

Författaren fungerar som den Allsmäktige i boken. Författaren vet vad som händer och vad alla tänker, kallas för allvetande författare. Handlingen berättas utifrån tredjepersonsperspektiv. Berättaren är helt osynlig men beskriver alla situationer som en osynlig åskådare. Det är lättare med ett tredjepersonsperspektiv i detta sammanhang och mer lämpligt. Med Jag-formen eller första person hade berättaren haft utrymme för tolkning av omvärlden och det hade blivit en drömvärld. I första person finns det mer utrymme för berättarens tankar vilket inte är relevant kring denna story. Här krävs det att berättaren är allvetande och vet vad som komma skall för att kunna beskriva handlingen utan en egen ”tolkning” på människor, på kommentarer och på samhället. Nu speglar boken istället synvinkeln ifrån alla i boken och bildar ett gemensamt budskap.

Avsikten:

Budskapet med boken har flera avsikter. Det viktigaste är att berätta om utanförskapet och vi mot dom kulturen. Författaren har lyckats ta upp budskapet på ett bra sätt. Utanförskapet handlar inte bara om förhållandet mellan svensk och invandrare. Utanförskapet finns mellan svensk och invandrare men även mellan invandrare från olika länder. I boken berättas det att iranier ofta blir kallade araber och de ser det som en förolämpning då de är arier och perser. Runtom i världen finns dessa förtryck överallt. Stora folkmassor har skapat detta utanförskap i historien med flit vilket har fått katastrofala följder. Andra Världskriget byggde helt på att se de andra som smutsiga och inte värdiga att leva, vi mot dom. I Sydafrika för inte allt för länge sedan rådde apartheid som även det byggde på att skapa ett hatiskt vi mot dom. Apartheid handlade om att skilja på ”raserna”. Svarta åkte en buss, svarta gick i en skola, vita på ett annat ställe. Alla söker ständigt efter sin ”flock” att söka skydd bakom och håller mer eller mindre samma ”vi”. Skillnaden blir istället ”dom” som varierar.

I boken finns flera mindre budskap som kanske inte varit avsiktliga men som framkommit av berättelsen. Ett förhållande kan fungera mellan olika kulturer, vi behöver inte begränsa oss till samma kultur för att kunna leva tillsammans.

En följd efter att ha skrivit boken blir att invandrare kan se upp till denna författare. Genom att skriva boken visar hon invandrare att det går att lyckas i Sverige, som invandrare, bara man tror på det man gör. Hon ställer en dold tankeställare som får folk till att tänka om. Utanförskapet finns där men man måste göra det bästa av situationen och dra fördel av det som går.

Avsikten är tydlig och kan inte missuppfattas på något sätt. Istället funderar jag på hur många som verkligen orkar läsa hela boken. Själva innehållet är för torrt och för händelsefattigt för att göra boken spännande. Boken skapar heller inte en wow-känsla. Den uttalade skånskan och brytningen på iranskan gör boken även svårförstådd i vissa stycken.

Kalla det vad fan du vill får därför 2 av 5 i betyg av mig.